Bakgrundshistoria till hur det nuvarande Sverige befolkades och i huvudsak om Västra Götaland.
Stenåldern
Så vitt man vet börjar landets förhistoria för omkring år 12 000 f.Kr.
I takt med att inlandsisen, med sitt kilometertjocka istäcke, började dra sig tillbaka i Norden. De tidigaste spår vi idag känner till är 12 000–13 000 år gamla. Då byggde Brommekulturen renjägarläger vid isens rand i det som idag är Skåne. Människor fortsatte att befolka landet medan isen drog sig tillbaka. Arkeologiska, lingvistiska och genetiska data visar att landet befolkades från sydväst.
Några tusen år senare anlände även jämförelsevis mindre grupper från öster, runt om Östersjöns nordsida.
Omkring 9500 f.Kr. så började de första mer bofasta slå sig ner som livnärde sig på jakt, fiske och växter.
Omkring 4300 f.Kr. nådde bönderna för första gången Norden. Man odlade vete och korn (enkorn och emmer) i svedjebruk och höll sig med hornboskap, får och svin.
Senneolitikum, slutfasen av bondestenåldern 2400-1800 f.Kr.
I Sverige kallas den också hällkisttid, med anledning av runt 2 000 hällkistor som finns i den västra delen av Götaland.
Bronsåldern 1700 f.Kr. - 500 f.Kr.
Den första perioden av bronsåldern var främst en fortsättning av senneolitikum och det var först vid övergången runt 1500 f.Kr. som de små hällkistorna ersattes av bronsålderns högar och rösen, samtidigt som föremål av flinta och andra bergarter helt ersattes av bronsföremål. Precis som i tidigare skeden är förekomsten av vapen och smycken dominerande och den skandinaviska bronsåldern uppvisar en självständig utveckling som saknar motstycke i stora delar av norra Europa. Orsaken till den extremt rika förekomsten av brons, med inslag av guld, är inte säkerställd men en teori är att exporten till Baltikum (?) av bärnsten var mycket betydelsefull. Redan under äldre bronsålder började järn förekomma, men är extremt sällsynt, för att sedan öka något under yngre bronsålder.
Vid övergången perioden runt 1100 f.Kr. upphörde byggandet av högar och rösen för att bli ersatta av nya gravtraditioner där man kremerade den döde. Andra nyheter var dels att dessa gravar grävdes ner under markytan, ofta utan synlig gravmarkering vad vi vet, dels att de kunde vara samlade i gravfält, vilket sedan skulle bli vanligt under hela järnåldern.
Förromersk Järnålder 500 f.Kr. - Kr.f
Med järnålderns inträde tog nya samhällsstrukturer form. Urnegravarna ersatte nu helt storhögarna, vilket möjligen beror på att hövdingarnas makt minskade.
Det kalla klimatet präglade den förromerska järnåldern, lika kallt som nu. Klimatet gjorde det svårt för befolkningen att försörja sig och orsakade återkommande utvandringar. En del forskare kallar perioden Fimbulvintern, med anspelning på den nordiska mytologin. Man tror nu att det var två vulkanutbrott på kort tid, år 536 och 540, som orsakade en extremt kall period på norra halvklotet. Missväxt, hungersnöd och en kraftig befolkningsminskning blev följden, och troligen är det dessa händelser som ligger till grund för vikingarnas beskrivning av Fimbulvintern, som återges i Snorres Edda.
Från järnåldern finns de äldsta bevarade sagorna och notiserna i europeiska skrifter om Sverige, vilket gör att man kan få betydligt bättre beskrivning av järnåldern än av tidigare epoker.
Romersk järnålder Kr.f - 375 e.Kr.
Det Romerska rikets expansion och germanstammarnas spridning gjorde att kontakterna dem emellan ökade väsentligt de närmaste århundradena efter Kristus. Bland annat sände romarna expeditioner till norr, och i sin 98 e.Kr. skrivna Germania omtalar Tacitus för första gången i bevarad skrift svearnas, egentligen svionernas, stam. Tacitus berättar vidare om svearnas skepp, och att allmogen inte hade rätt att bära vapen i fredstid.
Flera viktiga kulturelement kom till det dåvarande Sverige under denna tid, till exempel bättre redskap för bland annat jordbruk, och inte minst den äldre 24-typiga runraden, vilken med stor trolighet utvecklades ur alfabetena i det östra medelhavsområdet. Många av de äldsta runinskrifterna har hittats i Skandinavien, bland annat världens äldsta futhark på Kylverstenen från Gotland.
Folkvandringstiden 375 e.Kr. - 550 e.Kr.
I periodens inledningsskede invaderade hunnerna östra och centrala Europa. I vilken utsträckning människor från det som skulle bli Sverige var delaktiga i krigen på kontinenten, eller om några av de germanska folk som flydde från sina boplatser i området norr om Svarta havet hamnade så långt norrut som i Skandinavien, är omdiskuterat. Någon form av samband torde dock finnas med tanke på de rika guldfynd, bland annat guldhalskragarna, som gjorts i främst Götaland från denna tid och som tillverkats långt söder om Skandinavien. En del berättelser finns också från de kontinentala germanhövdingarnas hov.
Även inom Norden tycks mindre folkvandringar ha skett och viss oro uppstått, vilket kan vara ett resultat av germanska folk söderifrån och finska folk österifrån. I Norge och Sverige byggs fornborgar och vid denna tid nämns danerna för första gången i historien av historikern Jordanes, om en grupp svear som av någon anledning ska ha utvandrat till det som skulle bli Danmark.
Enligt Snorre Sturlasson hörde Sveakungarna till och med Ingjald Illråde, det vill säga inpå 600-talet, till Ynglingaätten, vars alla regenter han uppräknar i Heimskringlas Ynglingasaga. Ynglingasagan innehåller dock en blandning av fiktion och verklighet. I sagans början är sagokungarna asar, vilket dock kan ha sin förklaring i att man likt Egyptens faraoner framställer sig som gudar. Men sagan är ändå inte trovärdig för denna första tid. Inte heller har det som berättas om kungarna under tiden närmast efter Ynglingaätten – Ivar Vidfamne, Harald Hildetand och Sigurd Ring någon större trovärdighet. Men i vissa fall däremellan då också bland annat Beowulf stämmer överens med Ynglingasagan eller då arkeologiska belägg finns är trovärdigheten väsentligt högre. Främst under den sena folkvandringstiden.
Vendeltiden 550 e.Kr - 850 e.Kr. Denna period är mer en period av uppländsk kulturtid.
Sagorna, som dock här är mer dikt, berättar även om hur Ivar Vidfamne något senare, som den förste kungen efter Ynglingaätten, skapar ett rike eller en union som skulle bestått av såväl delar av England, Skandinavien och provinser på andra sidan Östersjön. Det skulle sedan upplösts genom det i flera källor återgivna slaget vid Bråvalla mellan Harald Hildetand och Sigurd Ring.
Bråvalla hed är ett gravfält i Småland, Kronobergs län, Skatelövs socken, Allbo härad i Värend, där svear och götar enligt uppgifter från Petter Rudebeck ska ha utkämpat Bråvalla slag, men även Blendas strid mot danskarna och Angantyr och Göternas strid mot hunnerna skall ha utspelat sig.
Det går därför inte att ange något exakt år för när Sverige går in i vikingatiden på samma vis som för de västliga vikingafärderna där vikingarnas uppdykande vid Lindisfarne 793 utgör en traditionell startpunkt.
Vikingatiden 850 e.Kr - 1050 e.Kr,
De enda kända skriftliga källor från vad som idag är Sverige som härrör från denna tid är runinskrifterna. Det finns dock utländska källor och senare inhemska källor som beskriver förhållandena under vikingatiden: skildringar föranledda av kristendomens införande, utländska krönikor om vikingatågen, runinskrifterna (som till övervägande del härrör från 1000-talet), landskapslagarna (som i sin bevarade form tillhör 1200-1300-talen, men dock i mycket grundar sig på överlämningar från vikingaperioden), samt i någon mån den isländska och danska historielitteraturen (fastän även den härrör från en senare tid). Ett stort arkeologiskt källmaterial kompletterar dock de bristfälliga skriftliga källorna.
I det som idag är Sverige levde folken i släktsamhällen, innan småstater bildades. Även lång tid efter att dessa bildats förblev släktbanden av stor betydelse. Det fanns till en början ett flertal mindre bygder som tillsammans bildade ett landskap. I dem hölls makten dels av folket på ting (jämför med landsting), dels av lokala stormän - båda som instanser för rättsskipning.
Då Sveriges samling till en enhetlig stat sannolikt inte blivit fullständigt genomförd förrän under medeltiden kan Sveriges historia i betydelsen svenska statens och svenska statsmaktens först sägas börja då.
Den centrala statsenheten var länge mycket svag. Kungen var dess ende sammanhållande representant. Han kunde till landets försvar uppbåda ledungen och även genomföra plundrings- och erövringståg.
I övrigt berodde hans maktställning egentligen bara på att han i sin tjänst hade fler handgångna krigare i den så kallade hirden, än andra stormän. Han kunde ha den större hären genom avkastningen från godsen och de frivilliga sammanskott, som han vid ambulerandet mellan dessa fick från den kringboende befolkningen.
En kunglig riksregering och ett därmed sammanhängande ordnat skatteväsen existerade inte. Riket var i själva verket bara ett av kungens person sammanhållet förbund av autonoma menigheter, som under ledning av lagmän själva på tingen skötte sina angelägenheter (lagstiftning, rättskipning och förvaltning).
Samhällsskicket var jämlikt i den betydelsen att befolkningens huvudmassa bestod av politiskt likberättigade jordägare (bönder). Men bland dessa höjde sig några storbönder som mäktiga jorddrottar över de andra, och en betydande del av befolkningen var trälar. Vikingatågen, som gav perioden dess karaktär, bidrog säkert i hög grad till att de mäktiga blev rikare och att antalet trälar ökade.
Under perioden torde den senare dokumenterade indelningen i härader (Götalandskapen) och hundaren (Svealandskapen) ha uppstått, härad främst som namn på en bygd förenad av ett lokalt ting, häradsting till skillnad från det större landstinget (landskapstinget), hundare främst kopplad till den militära organisationen.
Medeltiden 1050 e.Kr - 1520 e.Kr
i till exempel Skandinavien först med att vikingatågen upphörde, nordiska kungar blev kristna samt stenarkitektur och latinsk text började förekomma, omkring år 1000 till 1060 beroende på källa, och följer på skandinavisk järnålder och förhistorisk tid. Svensk medeltid börjar således med att den siste kungen i Erik Segersälls ätt, Emund den gamle blir kung 1050 eller dör cirka år 1060, eller vid Sveriges kristnande (olika tidpunkter i olika landsdelar).
I Skandinavien anses medeltiden ha varat fram till Stockholms blodbad 1520, varpå Kalmarunionen upphörde, tidigmodern tid inleddes och reformationen successivt började genomföras.
Det tog tid för Magnus Erikssons landslag från något år före 1350 att bli accepterad i Västergötland. Så sent som 1399 användes Västgötalagen och inte landslagen i ett pantsättningsärende. Lagen gällde även i Dalsland. Landstinget, ”Alla götars ting”, hölls i Skara. Skara stift som grundades redan 1014 och är Sveriges äldsta stift, grundat under Olof Skötkonung på 1000-talet. Den förste biskopen, Thurgot, omnämns år 1014.
En av de mest citerade raderna i Västgötalagen är ur dess Rättslösabalk och lyder; "Sveær egho konong at taka ok sva vrækæ". Betydelsen av denna rad är omdebatterad. Den traditionella tolkningen innebär att svearna skulle ha haft vetorätt vid kungaval, vilket framför allt anhängare av västgötaskolan nekar till skulle ha varit fallet. De menar att svearna, om betydelsen är "personer från Uppland", av någon anledning inte utnyttjat denna vetorätt eftersom de kungar som valdes under flera hundra år inte hade någon speciell anknytning till Uppland, utan hade sin politiska och ekonomiska bas i götalandskapen. Västgötaskolans anhängare hävdar i stället att "sveær" var en benämning som på 1200-talet motsvarade dagens "svenskar".
Den traditionella tolkningen får dock stöd från Saxo Grammaticus som i sin skildring av Danmarks historia fram till 1185 har ett kort avsnitt om 1120-talets svenska tronstrider. I detta framgår det tydligt att Saxo uppfattade svear och götar som två skilda folk och att det bara var de förstnämnda som hade formell rätt att välja kung. Dessutom framgår det även i en annan del av Västgötalagen att den gör skillnad mellan svear, västgötar och smålänningar. De äldsta bevarade dokument där begreppet svenskar används med dess moderna innebörd härrör från 1400-talet, under 1200-talet syftade det på invånarna i Mälarlandskapen.
Norden förenades i Kalmarunionen år 1397. Av flera anledningar splittrades denna och efter ett inbördeskrig kunde Gustav Vasa år 1523 besegra danskarna och ta makten i Sverige. Den första riksdagen brukar sägas vara Arboga möte år 1435, även om kungarna redan tidigare samlat råd av representanter från rikets mäktiga. Riksdagens funktion och makt har senare varierat avsevärt; under lång tid var den en ståndsriksdag. Fram till 1680 delades den utövande makten mellan kungen och högadeln, vilket ledde till mäktigare adelsmän.
Tiden efter medeltiden
I samband med reduktionen infördes 1680 enväldig monarki. Under 1600-talet kunde Sverige genom sin krigsvana armé bli en europeisk stormakt. Under det följande århundradet saknades resurser att behålla alla besittningar. 1809 förlorades den östra rikshalvan av Sverige, som i huvudsak motsvarade dagens Finland, till Ryssland.
Som en reaktion på nederlaget i det Stora nordiska kriget började frihetstiden år 1719, vilket ledde till skapandet av konstitutionell monarki, enligt olika konstitutioner 1772, 1789 och 1809, varav den sista införde flera medborgerliga rättigheter. Under Gustaf III:s regering stärktes dock kungamakten temporärt. Under Napoleonkrigen erövrade svenskarna Kiel sedan de genomfört ett anfall från Svenska Pommern. År 1814 skulle Danmark egentligen överlämna Norge till Sverige i utbyte mot de svenska besittningarna i Tyskland. I Norge accepterades dock inte svenskt styre, och Eidsvollförfattningen tillkom. Danmarks prins Christian Fredrik valdes till kung. När Karl XIII kom hem och hörde detta anföll Sverige Norge. Kriget varade inte länge och resulterade i att Karl XIII valdes till norsk konung, men också att Norge fick bevara författningen och att de två rikena blev formellt jämställda. Det nya avtalet var således olikt det ursprungliga avtalet från Kiel. Efter detta har Sverige inte varit huvudpart i något krig.
Industrialiseringen under 1800-talet kom sent till Sverige jämfört med Storbritannien, men mycket tidigt jämfört med världen som helhet. Byggandet av järnvägar från 1850-talet var av stor betydelse. Företag inom elektronik och kemi som L.M. Ericsson och Nitroglycerin AB fick en internationellt betydelsefull ställning mot seklets slut. Under första världskriget var Sverige neutralt.
Det medborgerliga politiska inflytandet förstärktes gradvis under 1800-talet. En första rösträttsreform beslöts år 1909, vilken innebar rösträtt för alla män, med graderad rösträtt, och ett proportionellt valsystem. År 1919 fattades riksdagsbeslut om allmän och lika rösträtt i Sverige, sedan kung Gustaf V accepterat att utnämna Sveriges regering utifrån riksdagens flertal år 1917. Lika rösträtt tillämpades första gången i andrakammarvalet 1921, som ledde till en socialdemokratisk regering under Hjalmar Branting. Under 1920-talet växlade regeringsmakten, men vid valet 1932 kom socialdemokraterna i regeringsställning och förutom sommaren 1936 förblev partiet vid makten fram till 1976. Under andra världskrigets samlingsregering och 1950-talets koalitionsregering med nuvarande Centerpartiet delades dock regeringsmakten med andra partier.
Även under andra världskriget hoppades de nordiska länderna kunna vara neutrala, men denna förhoppning gick i kras genom Sovjetunionens anfall på Finland och Nazitysklands anfall på Danmark och Norge, vilket tvingade Sverige att föra en pragmatisk politik mot omvärlden. Efter krigsslutet avvecklades samlingsregeringen och en rent socialdemokratisk regering tillträdde. Under 1950- och 1960-talen genomfördes omfattande reformer inom socialpolitiken och under tidigt 1970-tal genomfördes en omreglering av arbetsmarknaden. Den ekonomiska högkonjunkturen under dessa år gjorde att många kunde ta del av en stigande levnadsstandard.