Publicerad av Tranemo, 19 maj, 2010 Författare: John Boger. Artikel ur Ulricehamns Tidning 1993-04-13.
Klockan fyra på lördagens eftermiddag ringdes helgmål. Därefter skulle allt ”groft arbete” till helgen upphöra. Inte senare – men ej heller tidigare. I Nöre by tillämpades av gammalt en sed att inte alls arbeta på lördagen, när det gällde arbete på åker och äng. Vid en biskopsvisitation blev nöreborna för detta allvarligen varnade och förmanade att ändra ”detta vidskepliga bruket från fäderna”. Om den inte så gjorde hotades de med att bli utestängda från nattvarden och andra församlingens förmåner.
För dem som bröt mot sabbatens helgande efter helgmålsringningen kunde utdömas plikt. Särskilt varnades för sabbatsbrott under slåtter och skörd. Anställde någon slåtteröl under en lördag utdömdes tvådaler silvermynt i böter för denne och en daler för var och en som deltagit. Dessutom kunde vederbörande rotemästare få böta om han inte anmälde försyndelsen. Om någon upplät sitt hus för ungdomens otillbörliga sammankomster under sabbaten fick denne plikta två daler silvermynt till kyrkan. Folket förmanades att i stället ägna helgaftonen till att bereda sig inför söndagens gudstjänstfirande.
Gudstjänsterna
Den viktigaste gudstjänstformen var då som nu söndagens högmässa, men gudstjänster hölls även på vissa andra dagar under veckan. I Timmelhed hölls i regel högmässa varje söndag, i Brunn ungefär varannan helg och i Wist blott var tredje eller fjärde. Efter uppgåendet i Bogesunds pastorat hade gudstjänster blivit färre i de små församlingarna, särskilt då i Wist. Över detta klagade wistborna vid flera tillfällen men utan större framgång.
Söndagens gudstjänst började vanligen kl. nio på sommaren och kl. tio på vintern. Utsatt tid fick ej förryckas av bröllop, dop eller andra förrättningar. Dessa hänvisades till tiden före eller efter högmässan. Att hålla tider var tydligen ett problem även för den tidens människor. För att ingen skulle störa församlingens andakt bestämdes sålunda att kyrkdörren skulle stängas under syndabekännelsen. De som kom därefter när dörren åter öppnades anmäldes till prästen och fick erlägga böter till kyrkan.
Var och en på sin plats
Viktigt var att var och en fick den plats i kyrkan som tillkom honom eller henne. Bänkarna fördelades av betrodda män på de olika gårdarna och ordningen fastställdes av sockenstämman. För bänkrum fick man betala stolpeng. Männen placerades till höger och kvinnorna till vänster om kyrkogången. Herrskap och storbönder främst, småbönder och torpare längre ned. Inhysningar, soldathustrur och ”läsekvinnor” nere vid dörren och bakom läktartrappan. Gossarna fick stå framme i koret under prästens direkta uppsikt för ordningens skull. Ingen dräng eller piga fick tränga sig in i gårdens bänk innan husbondefolket hade satt sig. Blev ingen plats över hänvisades de till att stå på gången eller söka sig plats på läktaren. Trängde sig någon in i annans bänk blev det böter. Man eller hustru åtta öre, dräng eller piga fyra öre. Vid allvarliga störningar dömdes vederbörande att sitta i stocken. Ibland gjordes stolindelningen om för att anpassas efter ändrade förhållanden, men principerna förblev alltid desamma.
Kyrkostöten var ordningsman
Kyrkostöten eller ”spögubben” vakade över ordningen i kyrkan och ute på kyrkbacken. Dessutom svarade han ju för en kyrkväktares vanliga åligganden. I avlöning för tjänsten tilldelades han en daler silvermynt per år och dessutom hade han rätt till en kaka bröd av varje matlag till jul. Som bevis för sin värdighet hade han en särskild ämbetsdräkt, som socknen bestod med. Den utgjordes av en brun kapprock samt en mössa. Han var också utrustad med en stav, som han kunde stöta i golvet med eller på annat sätt väcka den som somnade under gudstjänsten. Arbetsdagarna var ju långa och arbetet tungt under veckan. Det var lätt gjort att nicka till särskilt som predikningarna nog i allmänhet var ganska långrandiga. Men att somna hade sina risker. Vid upprepad svår sömnighet kunde påföljden bli att sitta i stocken. Samma straff kunde drabba den som satt i kyrkan och ägnade sig åt skvaller.
Präst och stämma hade synpunkter även på kyrkkläderna. Vid en stämma 1693 antecknades en förmaning till folket att ”avstå med de högfärdiga klädedräkter, som en del av ringa stånd nu kunde bruka, och hålla sig var och en eljest vackert uti sitt stånd”. Protokollet är undertecknat av sex stycken utsedda välbetrodda män, som går i god för att uppmaningen skall följas. Vid en stämma några år senare protokollförs en förmaning till alla hustrur ”att de måste hava kappa eller annat om sig när de går till Guds hus och Herrans Heliga Nattvard samt hava löskekvinnor om sig en kiortel när de gå i kyrkan”.
Att gå till skrift
I enlighet med Martin Luthers anvisningar i sin katekes lade kyrkan stor vikt vid rätt beredelse inför nattvardsgång. Den pålystes söndagen innan och deltagande skulle anmälas till prästen i förväg under veckan. Detta därför att man då kunde beräkna antalet deltagare och åtgången på det dyrbara vinet, men framför allt därför att det gav deltagare och präst tid och tillfälle för beredelse. Prästen kunde ge deltagarna påstötning om att komma till det katekesförhör som ofta hölls före gudstjänsten kl. åtta på morgonen. Om så var påkallat kunde han också kalla till enskild undervisning under veckan.
Stämmoprotokollen manar till ett stilla och värdigt nattvardsfirande. Skriftermål med syndabekännelse och avlösning hölls för nattvardsgästerna före sammanringningen innan övrig menighet samlats. När sedan nattvarden utdelades under gudstjänsten skulle deltagarna inte trängas utan ”stå kvar ni sin bänk tills det föregående handklädit är bortgångit”.
På en tavla i koret antecknades med krita de församlingsbor som längre tid hållit sig borta från nattvard och katekesförhör. Frånvaro vid katekesförhör kunde även föranleda böter; första gången fyra öre för vuxen och två öre för barn, nästa gång dubbelt så mycket.
I protokollen finns omnämnt många praktiska bekymmer med sakramentets förvaltande. Förvaringen av vinet var ett problem. Det löstes genom att alla tre församlingarna fick utnyttja Timmelheds kyrkokällare som var mest lämpad för ändamålet. Ett annat bekymmer var finansieringen av vininköp. Meningen var att det skulle ske genom tillskott av säd från gårdarna, vilken sedan försåldes (därav namnet vinsädeskassa). Det systemet tycks dock ha fungerat dåligt. Först 1721 fick detta sin lösning genom att ”Wälborne H Häradshöfdingen Dannerhielm” på Brunnsnäs åtog sig att hålla församlingarna med ”gott vin” emot att han på ”vinst och förlust” övertog rätten till insamling av säden. Han uppges ha varit en from och hederlig man och församlingsborna betygade vid upprepade tillfällen sin stora belåtenhet med hur avtalet fungerade. Efter Dannerhielms död 1730 åtog sig ”Rustmästare von der Hagen” samma uppgift. Ifråga om anskaffandet av oblater finns endast antecknat att de skulle bakas av ”fint vetemjöl”.
Bröllop och barndop
Bröllopets vigselceremoni kunde ske i kyrkan eller i hemmet. Ägde den rum i kyrkan fick det ske före eller efter gudstjänsten. Timmelheds kyrka hade en egen brudkrona, som lånades ut mot en avgift på tio öre för sockenbor och sexton öre för utsocknes. Dock stadgades böter för den som utan rätt ”brukade kyska brudars skrud”.
Handbokens vigselformulär var kärvt. Prästen inleder akten med följande ord:
”Kära vänner NN och NN. I skolen grannerligen besinna att Gud själv instiftat äktenskapet och har satt mannen till kvinnans huvud, för att han skall vara hennes förman, regera henne i Gudsfruktan, till det bästa, därtill älska henne såsom Kristus älskade församlingen och gav sig själv i döden för den. Och skall mannen det besinna och veta, att fastän han är satt kvinnan till förman, är honom likväl inte tillåtet att traktera henne illa, efter sitt eget onda sinne, som (tyvärr) man ofta ser och hör… Och såsom mannen är begåvad med större förnuft och starkare natur än kvinnan, så skall han ock bruka denna Guds gåva henne till bistånd… Desslikes skall ock kvinnan vara mannen lydig… ty kvinnan är skapad för mannens skull och icke mannen för kvinnans skull”. Nutida vigselformulär är ju som bekant något annorlunda.
Barndop ansågs böra ske i kyrkan så vida barnet var friskt och starkt nog för detta. Men om barnet var svagt och fara för dess liv förelåg fick nöddop ske i hemmet. Det kunde då förrättas av någon gudfruktig och i kristendom väl förfaren man eller kvinna. Barnet skulle vattenbegjutas tre gånger i rent vatten i ”Gud Faders, Sonens och Den Helige Andens namn” varefter skulle läsas Fader vår och Herrans Välsignelse. Förblev barnet vid liv borde det så snart lämpligt var bäras fram i kyrkan så att dopet kunde fullföljas enligt kyrkohandboken. Vanligast var att dop skedde under påsktiden.
Föräldrarna skulle föreslå faddrar, men prästen avgjorde om de föreslagna kunde godtagas med hänsyn till ålder, vandel och kunskaper i kristendom. Faddrarna skulle ju enligt katekesens ord ”näst barnets föräldrar och i synnerhet vid dess föräldrars frånfälle sorgfålligt tillse, att barnet uppväxer i tukt och Herrans förmaning”. Det var ju ett stort åtagande och togs nog på stort allvar får man tro.