Minnen

Kapten Bäckdahls skafferi

Ett utav mina tidigare minnen är Kapten Bäckdahls skafferi. Det började sändas 1958 och vi hade redan TV då.

Det var inte Humle och Dumle som var mina favoriter, inte heller Kapten Bäckdahl, Trädgårdsmästaren Karlsson var min favorit och jag älskade hans trädgårdshatt.


På den tiden gick jag på lekis och var gång vi fick hålla på med modellera så gjorde jag Trädgårdsmästaren Karlsson.


Vem vet, kanske var det där som mitt intresse för trädgård och blomster väcktes till liv.

Jag på lekskolan 1958

Reor med mamma Gunnel

Resa genom Norge

Efter min fars bortgång 1983 så gjorde jag och min mor under några år främst resor runt Sverige men bilresa till Belgien, Bornholm, Danmark och bussresa till Italien.


Våra Sverigeresor runt omkring i Sverige där vi averkade samtliga landskap passade vi på att dokumentera en del till den släktforskning Gunnel gjorde.

Ibland går mina tankar tillbaka till dessa resor, tankar och minnen som är ljusa. Det var ett nöje för oss båda att göra dessa resor tillsammans, mor och son, det blev våra små egna äventyr.


En av dessa resor som gick upp mot norra Sverige gjorde vi en avstickare genom Norge, från Trondheim och söder över. En kusin till mamma hade föreslagit mig att ta Trollstigevägen i Norge och det skulle bli en överaskning för mamma.
Vi for från Storlien ner till mot Trondheim, och ner kan man verkligen säga, det var mil efter mil av nerförsbacke.
Vi övernattade i Stjørdal, en liten stad omgärdad av höga fjäll som verkligen känna os som riktigt små varelser, en häftig känsla av litenhet.


Vi fortsatte vår resa ner genom Trondheim mot Trollstigevägen. Vi lärde oss att inte bli förvånade att kor och får fanns på vägar och i vägtunnlar, fördelen med det var att man tog det lite lugnare och inte blev överaskad då boskapen fanns på vägen lite här och där och nån gång fick vi stanna en stund innan en ko behagade sig att resa på sig och lämna plats för oss.


Vi fortsatte ner mot Trollstigen och då mamma fick se vägen på håll sa hon "inte ska vi väl upp där". men det skulle vi. På slingrig smal väg där det inte alltid gick att möta trafik tog vi oss fram med stup intill vägen. En hissnande känsla och lite otäckt, men det gick bra.


Efter att ha passerat Geiranger och kommit upp på högfjället hände det som inte fick hända. Ena bakhjulet lager säckade ihop. En norrman körde oss till närmsta fjällhotel där vi kunde få hjälp med både övernattning och ringa AAA för hjälp. Vi såg hur hela semesterkassan flög iväg, men så fel vi hade. Dagen efter kom en från AAA med nytt hjullager och reparerade vår bil uppe på fjället. För denna reparation kostade oss endast 500:-.


Nu kunde vi ta oss vidare hem, men först vägen genom Värmland ner till Skåne för att hälsa på min bror och sedan hem till Stockholm.



Mamma Gunnel med Trollstigen i bakgrunden

Naket men inte naket

I mitt modellfotograferande hade jag några modeller som jag fotograferade helt utan kläder, men ingen av dom har jag sett deras kön. För mig var det viktigt att inte ha med könsorgan i mina bilder och viktigt att de jag fotograferade hade fullt förtroende för mig.


Ett par episoder som ibland dyker upp i mitt minne är då jag fotade en av modellerna, vilken hade en kamrat med sig i min studio. Han jag skulle fota börja vrida sig åt fel håll, risken att jag skulle se mer än jag önskade blev uppenbar. Jag sa till honom att vrida sig åt andra hållet. Hans kamrat började att skratta och sa "en annan hade inte sagt något och tagit massa med bilder", och det kan nog stämma - men inte jag.


Men naket behöver inte vara naket. En annan modell och jag gjorde några "nakenbilder" utan att han var naken, han hade boxershorts på sig och dessa dolde vi med tyg. När hans kamrater såg de bilderna undrade dom om han var tokig som lät sig vara naken inför mig. Nu var ju så inte fallet och jag och modellen var glada att vi lyckats göra bilder där man uppfattade att modellen var helt naken.


Det förekom att folk hörde av sig och ville att jag skulle fota den helt nakna där allt syntes. För mig var det helt ointressant och svarade dom att de kunde de göra själva, jag ville göra konstnärliga bilder med eller utan kläder och inte pornografiska - studiofoto var för mig ett kreativt skapande.


Naket men inte naket

Mingelfotografering
inte så lätt alla gånger

Under några år jobbade jag som mingelfotograf på uppdrag för Qx.

Ett slitsamt men roliga uppdrag att fota och göra intervjuer. Man begav sig ut vid 23-tiden till de, oftast klubbar, man skulle besöka. När man fått de bilder man önskade så var det bara hem och välja ut bilder och redigera för att sedan leverera före kl 6.


Men som mingelfotograf var jag väl inte den bästa, förutom att jag tog bra bilder som de avporträtterade gilla, men jag var usel på att känna igen kändisar och dessutom komma ihåg deras namn. De flesta kändisar hade överseende med det och de flesta var mycket trevliga. Visst fanns det en och annan kändis som tog sig illa vid att jag inte viste deras namn helt säkert, bättre att fråga än att skriva fel tänkte jag. Ja, en del tror ju att dom är förmer än andra om de har blivit kända.
Som tur hade jag ibland med mig någon som assistent som hjälpte mig med att kunna namn på kända personer och hjälpa till med intervjuerna.


Jag kan inte säga att jag direkt saknar den tiden - men det var roligt och den gav mig en hel del personer som ville vara med i mitt bildskapande.


Amanda Lapore - en av alla trevliga

Heligt löfte
heligt löfte till min far

Inte för jag är troende, men ett heligt löfte är ett heligt löfte och skall så hållas.


När min pappa Evert på sin dödsbädd 1983 bad mig att ta hand om min mamma så lovade jag honom det, inte bara för att han skulle känna sig tryggare i sin oro utan även för att han önska så och det var något jag visste att jag kunde göra för honom.


Efter Everts bortgång besökte jag Gunnel varje dag och några år flyttade mamma och jag ihop. På så sätt kunde vi båda ta hand om varandra och spara kostader då vi slapp ett dubbelt boende.


Så småningom blev Gunnel allt sämmre och det blev för tungt för mig att dels ta hand om henne samt ta hand om min son Alvin som inte ens var året, men den dagliga kontakte fortsatte.


När jag och min son flyttade ner till Dalstorp ordnade jag så att Gunnel fick ett boende på Hjälmå som ligger intill det hus jag köpt. Nu blev det åter lättare att kunna ses varje dag.


Jag höll mitt heliga löfte till min far i ca 34 år - ett heligt löfte är ett heligt löfte och skall därför alltid hållas. Under dessa år mindes jag alltid detta heliga löftet.


Evert i sina yngre dagar

Pråmdragarna

Läste i DN om "den ryska själen" och ett minne poppade upp i mitt huvud.


Då jag var i S:t Petersburg på studiebesök av ryska barnhem så passade jag på att besöka Ryska Museet i S.t Petersburg. Jag valde det Ryska Museet fröre det annars så turistpopulära museet Eremitaget, jag ville titta på rysk konst istället för västerländsk.

Med mig hade jag tre pojkar från ett barnhem som såg till att jag skulle hitta rätt dit och rätt hem, pojkar som egentligen ogillade museebesök.


De kvinnliga vakterna var inte speciellt speciellt trevliga, speciellt inte mot pojkarna. Då vi närmade oss en staty som pojkarna ville visa och berätta för mig kom genast en kvinnlig vakt fram, skällde på pojkarna och föste undan dom.


I en annan avdelning hängde "Pråmdragarna på Volga" av Repin. Jag kände genast igen den och började tralla på Ravels Boléro som passar så bra till den tavlan tycker jag. Strax stod pojkarna och jag och sjöng medans vi låtsades att dra en pråm uppför Volga. Denna gång sa inte den kvinnliga vakten i den salen något, men tittade lite konstigt på oss.


Pojkarna berättade sedan för barnhemspersonalen att de tyckte det var jättekul och att dom fick titta på det dom ville och gå runt fritt med mig, inte som när ryska skolor besöker museer.

Repins målning "Pråmdragarna på Volga.

Min första stora kärlek

Min första stora kärlek var då jag gick i 2:an, jag var 8 år då. Hon hette Elisabeth och gick i samma klass som mig, hon var så söt, snäll och rar. Vi brukade slå följe efter skolan.
Vid juletid stannade vi utanför leksaksaffären och kom överens om att vi skulle byta julklappar med varandra. Hon frågade vad jag önskade mig och det visste jag för hade tidigare sett en sak som jag tyckte om och ville ha, inget märkvärdigt. Det var en liten liten plastkälke och på den satt en liten Tomte av piprensare på, vill minnas att den kostade 75 öre. Elisabeth önskade samma av mig.


Så utbytte vi våra julpaket. Hennes paket var större än mitt men jag trodde ju att hon bara försökte lura mig, vi hade ju kommit överens vad vi skulle ge varandra.


På julen då jag öppnade paketet från henne så var det inte någon liten tomte på kälke, det var en leksakshund, måste ha kostat minst 40 kronor. Jag kände mig lurad och besviken och skämdes, men älskade den lilla hunden ändå.


Det var då jag förstod att det är skillnad på folk och folk, hon bodde i villa jag i lägenhet, dom hade gott ställt ekonomiskt vi mer genomsnittligt.
Här tog min första kärlek slut. Efter julovet frågade hon mig vad hunden heter. Jag visste inte om det var leksakshunden eller den hund min faster hade fått, en pikines vars namn var Truls, Så leksakshunden fick heta Truls den med, blev enklast så.


Men minnet av min första kärlek finns kvar, även om det är lite tråkigt att det gick som det gick så är det ett kärt minne, hon var så söt, snäll och rar.

Elisabeth - min första stora kärlek

Graffiti

I slutet av 1900-talet och början av 2000-talet följde jag med några ungdomar som höll på med graffiti. 
I början dokumenterade jag mest, men så tyckte de att jag skulle pröva på. Sagt och gjort, men ack så svårt det var, speciellt att skapa de mer traditionella graffitimålningarna, men roligt. Jag fick köra min egen stil (varför ska man vara som alla andra?) och målade mest på lagliga väggar som i hamnen i Norrköping.


Graffiti kan vara riktigt vackert och är en konstform och jag beundrar de som verkligen kan skapa riktigt bra graffiti. Men det mesta som man såg och ser är endast ett klotter. Ja en del graffare är som politiker - vilja men inte kunna.


Men för mig var det roligt, ungdommarna ville ha med mig och ville att jag skulle måla och måla på mitt sätt.


Tänker ibland på den tiden, en rolig tid med "grabbarna bus".

OKQ8 fotografering

Då jag hade min fotofirma OliDaOne Foto, i Stockholm, fick jag en hel del uppdrag med fotografering åt och för OKQ8.
Det var mest produktfotografering och det kanske inte alltid så roligt att fota oljeflaskor, spadar, handskar osv, men det gav ju lite klirr i kassan. 

Att fota produkter är inte så enkelt som man kan tro, det kan vara lite bökigt att få till det rätt. Det ska fotas på rätt sätt och sedan ska bilderna redigeras så att bara produkten är synlig och till sist att kunden är nöjd med bilderna man levererar, så det är en hel del pyssel.

När jag flyttade ner till Dalstorp avslutade jag min fotofirma, levde själv med min son Alvin och ville hellre ägna all min tid åt och för honom. Visserligen ville OKQ8 att jag skulle komma upp och göra ett jättestort jobb, ett jobb som var beräknat att ta ca 1 månad. Det skulle ha gett mig en redig slant, ja det rörde sig om riktit stora belop, men jag tackade nej till det, för som sagt min son Alvin är värd allt smör i Småland och lite till och 100% av mig.
Pengar är inte allt, visserligen ett nödvändigt ont, men är man som jag van att ha det knapert så klarar man sig ändå, det finns större värden här i världen.


Jag tänker som jag brukar, det var en av alla perioder i mitt liv - livet går vidare med nya kommande perioder som ger en erfaretheter och kunskaper i livets skola - man ska inte gå i stå.


Minnen blir till minnen blott
och faller sakta i glömska

Fotografier är minnesbilder skulle man kunna säga, bilder som återuppväcker minnen och får en att komma ihåg vissa stunder. Men bilder kan försvinna, minnen suddas sakta ut och faller i dvala.


Jag har under se senaste 20 åren fotograferat mycket ( privata bilder, mingelbilder, reklambilder, studiobilder natur och landskapsbilder, djurbilder) och haft ca tvåhundratusen digaliserade bilder. Men så händer det som inte får hända, hårddisken knasar och bilder försvinner, just det hände mig. Som tur är så lyckades jag återskapa en hel del bilder, nästan sextusen bilder och många av dom privata med Alvin, min yngste son. Sen har jag ju lite på andra hårddiskar, men allt för många gamla bilder är nu borta.


Men som man säger, "man ska inte gråta över spild mjölk", det är sånt som händer och hänga läpp för det hjälper ju inte och vad gör det om hundra år.


Ja så kan det gå när inte haspen är på.


Min första mobiltelefon

Min första mobiltelefon var en Nokia med NMT 900-band, ett Nordiskt mobiltelefonisystem (eng. Nordic Mobile Telephony), det system vi då hade i Sverige. ”Ficktelefonsystemet” NMT 900 introducerades 1987 och upphörde till förmån för GSM den 31 december 2000.

Kanske inte det bästa men fungerade bra i storstadsområderna då det inte var ett utbyggt system som täckte hela Sverige.


Nog var det häftigt att kunna ha med sig en telefon och kunna ringa och ta emot samtal då man inte var hemma. Ja, ringa och ta emot samtal var det enda telefonen kunde, men då på slutet av 1980-talet var det inte fy skam med en sådan telefon.


Sedan dess har det blivit en rad olika mobiltelefoner genom tiderna, den ena mer tecknisk än den andra. Numer är ju mobiltelefonerna en liten minidator som kan allt och lite till.


Vilken utvecklingsresa man varit med då det gäller mobiltelefoner.