I våra omgivningar finns det en hel del kyrkor som är verkligen besöksvärda, vackra kyrkor med vackra gamla målningar och andra vackra spännande ting.
Tyvärr är inte alla kyrkor öppna, en del människor har ju svårt att respektera det gamla kulturella från en svunnen tid, en tid som ger oss kunskap och förståelse om hur det en gång i tiden har varit. Men som tur är så kan man ha turen att bli insläppt av kyrkovaktmästare så man får ta del av det inte av kyrkan.
För nog är det väl något speciellt med dessa kyrkor som har väggmålningar och andra gamla ting bevarade.
Här följer några av de som verkligen är besöksvärda i våra trakter, inte allt för långt från Dalstorp.
Mossebo kyrka
Mossebo kyrka som byggdes 1773 ersatte en tidigare 1500-tals kyrka på samma plats. Majoriteten av sockenborna liksom kyrkoherden, teologie doktorn Mårten Kjerrulf hade egentligen beslutat sig för att renovera den gamla träkyrkan, men på den närliggande gården Mossebo Stom bodde bonden och klockaren Josef Hansson, som också var riksdagsman och bondeståndets talman, och han lyckade driva igenom sin vilja, att låta bygga en ny kyrka. Han lät kalla på byggmästaren Anders Hammelberg från Åsenhöga för att leda byggnationen av kyrkan.
Kyrkan är fylld med vägg och-takmålningar skapade 1774 av den Tranemofödde, men i Göteborg verksamme målarmästaren Johan Christoffer Weisstern, som också kallades till kyrkan av Hansson. Weissterns målningar skildrar i koret påskens händelser: korsfästelsen symboliskt i taket, nedtagandet av Jesu döda kropp över ingången till sakristian och uppståndelsen på motsatt vägg.
Till samma motiv ansluter den litet naiva altartavlan, utförd av Petter Olofsson i Afgnabo som även målade en altartavla till Tranemo gamla kyrka.
Riksdagsmannen Hansson reserverade en långvägg för sitt eget porträtt, målat av Ulrica Pasch. På den andra långhusväggen finns en inskrift som framhåller hans insats. Josef Hansson ordnade även med porträtten av kungaparet Gustav III och Sofia Magdalena i koret.
Kyrkans äldsta inventarier är den medeltida gamla lillklockan, gjuten på plats av en kringvandrande klockgjutare. Även den lilla sanctus- eller primklockan, som kan beskådas i kopia i vitrinskåpet i vapenhuset är gammal. Under den katolska tiden användes klockan för att markera det högtidligaste ögonblicket under mässan, då prästen lyfte oblaten som då verkligen förvandlades till Kristi lekamen.
Häradsmålaren, träsnidaren och universalgeniet Sven Nilsson Morin har utfört altarbordet i gustaviansk stil från 1804 samt friskulpturerna föreställande Mose, Aron, Petrus och Olaus.
Ljuskronan tillverkades 1855 av hyttmästaren Svante Schmidt vid Limmareds glasbruk.
Från den gamla kyrkan kommer dels predikstolen från 1748, utförd av Borås-bildhuggaren Nils Gustafsson Kihlman, och dels basunängeln utförd av Sven Nilsson Morin. Predikstolen försåg senare med ny utsmyckning av Sven Nilsson Morin och målning av Weisstern, men som dessvärre blev övermålad i svart på 1800-talet.
Brunns kyrka
Den tidigare kyrkan i Brunn byggdes förmodligen redan på 1100-talet. Rester av denna första kyrkan kan fortfarande ses i sänkan norr om den nuvarande kyrkan, som byggdes 1893.
Ovanför kyrkporten står ”Jubelåret 1893”, som hänvisar till 300-års minnet av Uppsala möte år 1593, som var det viktigaste svenska kyrkomötet då man bland annat enades om att Sverige skulle ha en luthersk bekännelsekyrka.
Kyrkan ritades av Göteborgsarkitekten Adrian Crispin Peterson, men ritningarna omarbetades något av Gustaf Pettersson, som liksom den föregående var arkitekt vid Överintendentsämbetet.
När kyrkan 1927 genomgick en genomgripande renovering placerades bland annat den gamla kyrkans läktarbröst i den nya kyrkan. I mitten kan vi se triangeln med det allseende ögat och vid sidorna infogade i medaljonger sex apostlar: Simon, Matteus, Mathias, Petrus, Johannes och Lukas.
Samtidigt återinstallerade man också det gamla stenaltaret med sin tavla. Tavlan som är från 1600-talet föreställer instiftandet av nattvarden och korsfästelsen. Nedanför ser man fyra kvinnofigurer, placerade omkring ett krucifix som tros vara från 1200-talet.
Även dopfunten av sandsten med reliefer som är placerad vid korets högra sida, är från samma tid.
Vid renoveringen 1927 murades också bland annat korets tre östra fönster igen, och den tidigare öppna takstolen doldes bakom ett tunnvalv av plywood.
Predikstolen är liksom altaruppsatsen, som fanns i den tidigare kyrkan skapad av rådmannen Hans Christoffer Datan, som även har skapat predikstolen och altaruppsättningen i Ulricehamns kyrka.
Orgeln är uppförd år 1927 av orgelbyggaren Herman Nordfors i Lidköping.
I kyrktornet hänger två klockor, den större från 1678 och en mindre från 1777.
I tornet finns även bland annat kyrkstocken och en järnbeslagen ekkista från 1600-talet förvarade.
Den äldsta kollekthåven av fyra, försedd med två silverklockor, är en gåva av greve Gustaf Adolph Sparre 1766.
Till kyrkans dyrgripar hör även den vackra oblatasken av drivet silver från slutet av 1600-talet.
Brunns ödekyrka
Brunns gamla kyrka uppfördes på 1100-talet, men byggdes om i slutet av 1600-talet. Till att börja med förlängdes kyrkan 12 alnar österut 1697, året efter fick tog man upp större fönster, och 1699 tillkom en läktare. Vapenhuset lär ha tillkommit så sent som i början av 1800-talet.
När man 1893 byggde den nya kyrkan, bara ett par hundra meter härifrån, övergavs medeltidskyrkan som fick förfalla.
Kyrkan predikstol och altartavla, föreställande instiftandet av nattvarden samt korsfästelsen, är båda gjorda av rådmannen Hans Christoffer Datan och finns nu i den nya kyrkan. Han har även bland annat skapat predikstol och altaruppsats till Ulricehamns kyrka.
I Bunns nya kyrka finns även ett krucifix omgiven av fyra kvinnofigurer, som troligen är från 1200-talet, samt en dopfunt av sandsten med reliefer från samma tid.
När den nya kyrkan renoverades på 1920-talet satte man också in läktarbröstet från den gamla kyrkan.
1933 restaurerades ruinen och den har på senare tid kompletterats med diverse stag som skall förhindra att korpartiet rasar.
Hedareds stavkyrka
Hedareds stavkyrka är den enda bevarade stavkyrkan i Sverige, och den enda utanför Norge som står kvar på sin ursprungliga plats. Tidigare har det funnits en stavkyrka i det närbelägna Vänga som var byggd på 1060-talet, men som revs i början av 1900-talet.
Det finns idag endast 34 stavkyrkor bevarade i världen. Förutom Hedareds stavkyrka finns det 30 stycken i Norge, Ytterligare en norsk stavkyrka flyttades på 1800-talet till Polen samt en finns i England.
Man trodde först att kyrkan var byggd på 1200-talet, men man har senare daterade den till senmedeltid. Man har fastställt att timret som använts höggs i 1500-talets början. Och i ett biskopsbrev från 1506 berättar att biskop Vincentius från Skara var på besök i Hedared för att hålla mässa när kyrkan byggdes. Kyrkan äger ett avlatsbrev utfärdat av biskopen. I detta dokument utlovades att den som besökte kyrkan i Hedared för att bland annat förrätta mässa eller skänka något till kyrkans underhåll fick befrielse från ålagd botgöring.
Denne Vincentius har för övrigt en plats i den svenska historien. Han var en av de första som fördes ut för att avrättas på Stortorget i Stockholm under det som är känt som Stockholms blodbad 1520.
1500-talskyrkan har sin grund i en tidigare kyrka på platsen, som till en del har integrerats i den nuvarande kyrkan. Det är en takbalk som binder samman långhuset och koret, som dateras till tidig medeltid. Och även en del i klockstapeln har visat sig vara från samma tid, och alltså förmodligen från en tidigare kyrka.
Under en renovering i mitten av 1930-talet fann man en senmedeltida altartavla föreställer jungfru Marias kröning, som var måla direkt på ytterväggen. Denna målning hade spikats över med brädfoder under en renovering på 1700-talet. Efter upptäckten lät man sätta gångjärn på bräderna. Samtidigt som koret brädfodrades byggde man också till ett nytt vapenhus, och den förmodligen tidigare fönsterlösa kyrkan fick sina små rektangulära fönster.
Vapenhuset revs i början av 1900-talet, då riksantikvarien ville återställa kyrkan till sitt ursprungliga utseende. Ett nytt vapenhus uppfördes i mitten av 1990-talet.
I kyrkan finns en hel del inventarier från tidig medeltid.
På huvudaltaret finns ett franskt krucifix från 1100-talet. Rökelsekaret i koröppningen påminner om den katolska mässan.
Den vackra madonnabilden, som nu pryder det rekonstruerade sidoaltaret är från 1200- eller 1300-talet och troligen utförd av en utländsk mästare. Möjligen fanns det också ännu ett sidoaltare för Fransiscusbilden som nu står uppställd vid predikstolen.
Bilden av den helige Franciskus av Assisi antas vara från medeltiden. Man tror dock att målningarna i skeppet är från renoveringen på 1700-talet. Det var Franciskus av Assisi som bildade Fransiscanerorden, som också gick under namnet gråbrödraorden, eftersom munkarna var klädda i grått eller svart.
Under en glas-skiva på altaret ligger en väl bevarad duk, ett medeltida klosterarbete med drakmotiv samt med knypplad spets.
En märkvärdig detalj är den lilla sten av grönfärgad diabasporfyr infälld i en träbit, som vid restaureringen 1901 hittades gömd under en brädfodring under predikstolen. Den starka nötningen av träbiten tyder på att den troligen använts som resealtare eller fältaltare.
Till kyrkan hör också två vackert snidade medeltida processionsstavar, en kyrkstöt, en Karl XII:s bibel med tillägnan och namnteckning av biskopen i Skara stift, Jesper Svedberg, som var far till vetenskapsmannen och teologen Emanuel Swedenborg. Karl XII:s bibel heter egentligen Biblia, Thet är All then Heliga Skrift På Swensko; Efter Konung Carl then Tolftes Befalning. Denna bibel trycktes 1703 och var den officiella svenska kyrkobibeln fram till 1917. Det är liksom den tidigare Gustav II Adolf-bibeln på 1600-talet en reviderad utgåva av Gustav Vasas bibel.
I samlingarna finns också ett möjligen medeltida vaxljus och en kollekthåv med klocka tillverkad 1772. Ett rött antipendie är troligen från samma tid liksom en mässkrud i svart med guldband.
På 1840-talet ansågs Hedareds kyrka så fallfärdig att den inte fick underhållas ytterligare. Istället skulle man låta bygga en ny kyrka tillsammans med grannsocknen Sandhult. Men samtidigt med bygget av den nya kyrkan fortsatte Hedaredsborna att trots kungligt påbud underhålla sin gamla kyrka - och så har man fortsatt att göra.
De antikvariska myndigheterna återupptäckte stavkyrkan vid förra sekelskiftet och lät då utföra en stor restaurering. Då revs det vapenhus som kyrkan haft sedan mitten av 1700-talet, och den utvändiga brädfodringen som under 250 år skyddat kyrkan monterades ned. Även senare har större renoveringar genomförts. Bland annat har man tagit bort skadade delar av syllar och ersatte med friskt virke.
Men eftersom inget gjordes för att skydda byggnaden mot nya skador hade kyrkans tillstånd i början av 1990-talet blivit så allvarligt att det krävdes mer omfattande åtgärder. Restaureringsarbetet inleddes hösten 1995 med att kyrkan byggdes in i ett presenningshus, och kyrkan lyftes 60 cm, vilket gjorde det möjligt att sänka ned syllar och lyfta ut rötskadade väggplankor. Stomreparationen tog nästan ett år att utföra och när grunden efter arkeologisk undersökning reparerats kunde kyrkan sänkas ned igen hösten 1996. Nästa åtgärd var att lägga om spåntaken, och kyrkan försågs också med ett nytt vapenhus. Det utseende som stavkyrkan har i dag stämmer nästan helt med hur kyrkan såg ut från mitten av 1700-talet fram till sekelskiftet 1900.
Sin kyrkklocka lyckades också Hedaredsborna få behålla när den nya kyrkan i Sandhult byggdes på 1800-talet. Man bad att fortsatt få använda den gamla kyrkogården som begravningsplats, och när detta beviljades kunde man också behålla klockan.
För att skydda den kulturellt mycket värdefulla kyrkan och dess inventarier både mot stöld, skadegörelse och brand är kyrkan försedd med mycket sofistikerade och moderna larmanordningar.
Hedareds stavkyrka Google maps
Varnhems klosterkyrka
I klosterområdet finns klosterkyrkan, klosterruinerna, klostermuséet, örtagården samt nybyggda Kata gård. Efter besöket i kyrkan rekommenderas fika på klosterkaféet alldeles intill kyrkan.
Välkommen att vandra under klosterkyrkans månghundraåriga valv, där munkarnas mässor och sånger en gång manade till stillhet och besinning inför de livsavgörande frågorna och där hela det medeltida rummet avspeglar Guds härlighet och talar om vägen till himlen.
I klosterkyrkans välbevarade romansk-gotiska miljö har Stockholms grundare Birger Jarl och enligt traditionen fyra svenska medeltidskungar fått sitt sista vilorum.
År 1150 kom abboten Henrik och hans cisterciensermunkar till Varnhem. Placeringen av klostret i Varnhem vid Billingen var idealisk.
Varnhem och dess kloster var under lång tid ett betydande centrum såväl andligt som politiskt, kulturellt och ekonomiskt, en välfärdskälla och en viktig förmedlare av kunskap och nya idéer till fromma för det framväxande svenska riket.
Under 1600-talet restaurerades kyrkan av Magnus Gabriel De la Gardie, som där inrättade gravkor och minneshall för sig och sin familj. Den praktfulla barockinredningen, det mäktiga strävpelarsystemet och det stora centraltornet är bl.a. resultat av denna restaurering.
Varnhems församling vill gärna öppna portarna till denna riksklenod. Kunniga guider visar kyrkan under turistsäsongen och även eljest efter överenskommelse. Sommarmusiken i klosterkyrkan är känd vida omkring och lockar stor publik.
Varnhems klosterkyrka Google maps
Kata Gård
Kata Gård ligger på kullen ovan klosterruinen vid Varnhems klosterkyrka och är byggd över ruinen efter en gårdskyrka från vikingatiden.
Kata Gård är lämningar av en storgård och en kristen kyrka från 900-talet . På denna plats har människor levt i flera tusen år. Arkeologen Oscar Montelius fann redan på 1870- och 1880-talen fynd som daterats till 100-talet e.Kr. Namnet Kata Gård är nutida och baserat på den troliga gårdsägarinnan Kata, maka till Kättil, i början av 1000-talet. Katas påkostade grav har återfunnits på området, utmärkt av en runristad kristen gravsten. Man har även funnit en man i en annan grav på området från ungefär samma tid, som man antar vara Katas make Kättil.
Arkeologiska utgrävningar har visat att Västergötland kristnades senast på 900-talet. I de tusentals gravar som finns runtomkring den gamla stenkyrkan har de döda begravts utan kremering och med huvudet i öster och fötterna i väster, enligt kristen tradition. De äldsta påträffade gravarna har daterats till 900-talets första hälft.
Utställningen i Kata Gård berättar bland annat om gårdskyrkan, om vem Kata var och om utgrävningarna. Kata Gård är öppen under sommarsäsongen.
Mer om Varnhem och Kata på Svt Play fram till 2024-12-31
Gudhems klosterruin
Gudhems kloster var ett nunnekloster i Gudhem utanför Falköping mellan 1100-talet och 1529. Ruinerna efter klostret och klostermuren finns bevarade väl synliga i Gudhem.
Gudhem är en gammal samlingsplats och namnet bör betyda "gudars hem". Platsen ligger på högslätten med utsikt mot Billingen. Den har ett fördelaktigt läge vid den gamla pilgrimsleden som gick från kontinenten via Danmark och Ätradalen till Falan samt Skara och därifrån vidare till Olav den heliges grav i Nidaros i Tröndelagen i Norge. Biskop Andreas Olavi Rhyzelius uppger i sin Klosterbeskrifning från 1740 att "Gudhem fått sitt namn af ordet Gud, emedan här skall i hednatiden varit ett afgudatempel, uppfyllt med hundrade gudar." Till detta lägger hembygdsforskaren Assar Blomberg att templet "enligt en uppgift" ska ha varit helgat åt Tor. Denna uppgift är hämtad från Jomsvikingasagan. Där kallas Gudhem för Goðheimr.
Enligt en sen tradition först nedtecknad av Johannes Magnus skall klostret grundats av den danske kungen Sven Estridssons före detta hustru Gunhild. Gunhild nämns av såväl Adam av Bremen som Saxo Grammaticus, men de säger ingenting om Gudhem eller ens om Västergötland, ej heller att hon skall grundat ett kloster. Denna historia om klostrets grundande hör troligen ihop med det faktum, att den Gunhild, som återvände till Sverige efter att kyrkan upplöst hennes äktenskap på grund av släktskap i förbjudna led, ska ha tillbringat resten av sitt liv tillbakadraget med sina tärnor på sitt gods, där det ägnade sig åt religion och sydde kyrkliga textilier, och levde i en tillvaro som uppfattades som klosterliknande. I själva verket grundades klostret under andra hälften av 1100-talet, någon gång före 1175. Äldre historiker uppger årtalet 1161.
Omkring 1175 skänktes Gudhems kungsgård till det nygrundade Gudhems kloster av kung Knut Eriksson. Klosterkyrkan, som ursprungligen tillhörde kungsgården är något äldre och uppförd i början av 1100-talet. Gudhem räknas som ett av Sveriges allra första kloster efter Vreta kloster (1100) och Alvastra kloster (1143).
En annan gynnare av klostret var Katarina Sunesdotter. Hon var änka efter kung Erik Eriksson (1216-1250). Katarina donerade när hon blivit änka gods till klostret, och levde sedan i det till sin död. Genom detta fick man möjlighet att bygga upp en klosteranläggning och klosterkyrka, vilka fortfarande finns kvar som ruiner. Under kommande decennier ökade Gudhem i storlek och betydelse för varje donation.
Katarina avled i klostret år 1252. Hon fick sin grav i klosterkyrkans västparti där en gravtumba murades. Resterna finns kvar. Graven försågs med en skulpterad gravhäll som nu finns på Statens historiska museum. En gjuten kopia sattes upp år 1964 på den ursprungliga platsen i ruinen. Gravhällen är nästintill unik för svensk medeltid; den enda liknande gravvården är den över Birger jarl med familj i Varnhems klosterkyrka. Troligen har den haft som förebild den gravhäll som uppsattes över Berengaria, drottning av England vid ungefär samma tid i cisterciensklostret L'Épau.
Gudhems nunnekloster hade sin storhetsperiod på 1200-talet.
Nunneklostret var anslutit till cisterciensorden. Efter Katarinas donation byggdes kyrkan om och förlängdes mot öster och vid kyrkans norra sida uppfördes konventsbyggnaderna. Klosterkyrkan försågs med exklusiv huggstensdekor. Dessutom försågs den bland annat med portaler och konsoler. Delar av detta har återfunnits. I klosterkyrkans ruin finns altaret kvar. I långhuset finns rester av leksysteraltaret.
Öster om klostret finns ruiner efter ett hospits. Detta var ett slags gästhem. Klostret var nämligen skyldigt att ta emot resande, inte minst pilgrimer på väg mot Nidaros. Denna plikt blev med tiden så betungande att klostret en period flyttades till Rackeby på Kålland. Det flyttades därefter vidare till Aranäs, varefter det återkom till Gudhem.
Vid reformationen 1527 drogs klostret in till kronan. Nunnorna fick leva på underhåll från klostrets före detta gods i utbyte mot 72 pund smör. Året därpå, 1528, förlänades det av Gustav Vasa till riddaren Nils Olofsson, med garanti för att nunnorna fick leva kvar i byggnaden på livstid. År 1529 eldhärjades klostret och blev ruin. Orsaken uppges ha varit vådeld. Abbedissan ansökte då hos kungen om att bygga upp klostret igen, och tilläts göra detta, men enbart för egna medel. Nunnorna flyttade då in hos olika privatpersoner i omgivningens allmoge. Så sent som den 15 juli 1540, då klostergodsen förlänades Peder Brahe, fanns det fortfarande kvar nunnor i trakten som levde på sin underhållsgaranti.
Ruinerna användes senare som stenbrott. Emellertid var ännu vid 1600-talets slut kyrkans murar bevarade upp till takhöjd.
Klosteranläggningen grävdes ut och konserverades i etapper 1928–1969.