Magnus Dalsjö föddes den 15 juni 1839 i Dalstorp i Västergötland som son till arrendatorn och torparen Andreas Andersson och Katarina Persdotter.
Gift 8 jan. 1869 med Helena Charlotta Roberta (Berta) Sandberg, f. 7 juni 1845, dotter till förste stads- och lasarettsläkaren Olof Robert Sandberg i Gävle och Matilda Sofia Fredrika Benckert.
Magnus Dalsjö, en lärd man
Elev vid Göteborgs h. elementarläroverk 1854.
Han tog studenten 1862 i Uppsala, studerade klassiska språk i samma stad, fil. kand. 14 dec. 1865; disp. 9 maj 1866; fil. doktor 31 maj 1866.
Doktorsavhandlingen var en översättning av en dikt av Theokritos med kommentarer, allt på latin.
År 1868 utgav han en avhandling för lektorsgraden, också den på latin och innehållande anteckningar om Propertius.
Erhöll av Vetenskapsakademien Letterstedtska priset för översättningar 1873.
Efter tjänstgöring i Uppsala och Gävle var han lektor i Kristianstad 1873–1905 och undervisade i latin, grekiska och svenska.
År 1887 gjorde han en studieresa till Tyskland, som han rapporterade om i en särskild skrift, Lärarebildningen vid tyska universitet (1888), och läsåret 1891–1892 en arkeologisk studieresa till Italien, Grekland och Egypten. Han utgav skolupplagor av Homeros, Xenofon och Demosthenes (den sistnämnda med kommentarerna på latin) och översatte ett verk av den tyske religionsforskaren Max Müller, Mythologi och religion eller om den grekiska mythologiens ursprung och betydelse (1868).
Han utgav 1871 Öfversigt af den svenska skollagstiftningens historia, var styrelsemedlem i Lunds stifts lärareförening från dess stiftande 1877, aktiv frimurare och ledamot av Kristianstads stadsfullmäktige. Han gick i pension 1905 och avled i Landskrona den 19 april 1907.
Magnus Dalsjö som lärare
Ur elevers skolminnen från Kristianstad framtonar bilden av en lärd men skräckinjagande och tragisk gestalt. ”För antikens skönhetsvärld hyste han en djup vördnad och höll sträng räfst med pojkar, som varit på teatern och sett Offenbachs drift med Homerus’ hjältar”, skriver exempelvis Fredrik Lagerroth och fortsätter:
Dalsjö var känd för att icke skräda orden. Också blev han stämd av lärjungar för ärekränkning och ådömd böter. Därför bättrade han sig icke utan yttrade i stället till en pojke, som han gick illa åt: ”Jag vet, att du tänker stämma mig, men jag har pengar reserverade för den sakens skull.” Han var också mäkta fruktad.
Bilden bekräftas av Fredrik Böök, som var en av Dalsjös elever och som i romanen Storskolan (1940) tecknar ett målande porträtt av ”lektor David Malmfors” i samma anda: en blick ur hans ögon ”räckte till för att slå en hel skola med skräck . … Kedjad fast i småstaden som Prometeus på sin kaukasiska klippa slog han förbittrat efter gamen, som hackade i hans lever”. Hans allt klenare nerver ledde enligt romanen till att han började förlägga undervisningen till hemmet och ofta tog tjänstledigt. Enligt denna hade dessutom lektor Malmfors ”förmögna hustru … skilt sig från honom för ett par år sen, för hans häftiga lynnes skull, barnen hade hon tagit med sig, och i samma veva hade han haft ännu en process att stå till svars för”, men om detta verkligen är korrekt om Dalsjös familjeförhållanden har inte gått att kontrollera.
Böök, som i en skoltidning hade publicerat några dikter, fick också uppleva hur Dalsjö med skoningslös elakhet parodierade hans juvenila försök.
Martin P:n Nilsson, som även han hade haft Dalsjö som lärare, bidrar till karakteristiken med den klassiska formuleringen om hans undervisning som ”icke lenhänt”, men tillägger å andra sidan att han ”hade den stora förtjänsten att taga intresserade lärjungar om hand och införa dem djupare i den grekiska litteraturens skatter”. I ett brev (30/5 1900) till sin forne elev, nu i karriären, skriver Dalsjö med påtaglig bitterhet: ”Lycka till med den akademiska bana, åt hvilken Ni lyckligtvis kan egna er utan brödbekymmer!”
Magnus Dalsjö som översättare
I Uppsala hade Dalsjö varit elev till grekprofessorn Johan Spongberg och tillägnat sig dennes översättarideal. I tre utförliga recensioner av nya svenska översättningar av grekisk dramatik 1868–1869 formulerar Dalsjö stränga krav på återgivningen av originalens versmått och hävdar bland annat att det ”knappast finnes en enda, som tillfredsställt ens de billigaste fordringar på en riktig form, en korrekt versbyggnad” på svenska. Själv översatte han aldrig någon dramatik. I stället blev han den förste som i större skala översatte Platon till svenska.
Den första volymen av filosofens Valda skrifter utgav han 1870 i Lars Johan Hiertas serie Grekiske och romerske författare i svensk öfversättning, och den innehöll Sokrates’ försvarstal, Kriton, Phaidon och Gästabudet. I förordet skriver Dalsjö: En öfversättning bör i första rummet vara trogen, och detta både hvad angår innehållet och formen. Derför har jag samvetsgrannt sökt bibehålla Platons enkelhet, ehuru det ingalunda var lätt att på samma gång återgifva hans oupphunna elegans. Hvad jag häruti har brustit (och detta är icke litet) och kommer att brista skall derför, vågar jag hoppas, icke omildt bedömas af dem som inse svårigheten af en dylik öfversättning.
Volymen följdes två år senare av Staten, utgiven i samma klassikerserie. I ett efterord skriver Dalsjö där att det är ”ovisst och af flera omständigheter beroende, huruvida denna samling kommer att fortsättas”, men 1877 utkom den tredje volymen (Euthyphron, Phaidros, Protagoras, Gorgias), 1880 den fjärde (Charmides, Laches, Philebos, Timaios), 1885 den femte (Theaitetos, Menon, Euthydemos), 1886 den sjätte vilken presenterades som den sista (Sofisten, Statsmannen, Parmenides). Men 1906, strax före översättarens död, utgavs som ett extra tillägg och med stöd av Svenska Akademien (500 kr) en sjunde volym innehållande den språkteoretiska dialogen Kratylos. Första och andra volymerna utkom i förbättrade upplagor 1880 resp. 1902 på nytt förlag, och för Staten belönades Dalsjö av Vetenskapsakademien med Letterstedtska priset (1873). Volymerna täcker en stor del av Platons produktion; det som framför allt fattas är Lagarna och dialogerna Den mindre Hippias, Lysis, Ion, Menexenos och Kritias, inte heller breven och de omstridda och apokryfiska skrifterna omfattas av utgåvan. Men det som kom med är mycket nog och vittnar om en högst betydande arbetsinsats. Till Staten har Dalsjö fogat inte mindre än 212 förklarande noter (i andra upplagan 132).
Dalsjö är väl inläst på sin tids filologiska och filosofiska litteratur om Platon. Hans inställning till författaren är djupt vördnadsfull och idealiserande. Han ansluter sig nära till det slutande 1800-talets idealistiska strömning och nämner dennas representanter som sina främsta auktoriteter:
Men mest har Platon inverkat på den nyare tidens filosofi, emedan han af denna har blifvit bäst uppfattad, i synnerhet af den tyska och troligen ännu bättre af den boströmska i Sverige.
Det verk som Dalsjö oftast hänvisar till är Sigurd Ribbings mäktiga försök till systematisering av den platonska tankevärlden Genetisk framställning af Platos ideelära (1858), ett verk som också utgavs i två band på tyska (1863–1864) och kan sägas sammanfatta tidens syn. Här är det ingen tvekan om att platonismen är en sammanhängande, färdig tankebyggnad, och Dalsjös kommentarer syftar ofta till att förklara en detaljs bestämda plats i ett slutet system. Översättaren tar sin författare på djupaste allvar och arbetar seriöst med att återge varje detalj i originalet, och den som verkligen vill veta hur Platon bygger sina satser och vilka termer han använder har fortfarande gott utbyte av att studera denna översättning. För Dalsjös generation av klassikeröversättare var det primära att verkligen visa att man hade förstått originaltexten, det ordagranna har alltid högsta prioritet. Det som då får stryka på foten är det ironiska, det humoristiska draget, de tvära kasten mellan olika stilnivåer, ja helt enkelt Platon som diktare, något som Dalsjö har föga intresse för och inte bemödar sig särskilt om att återgestalta. Stilidealen förändrades tämligen snabbt kring det förra sekelskiftet. När Claes Lindskog påbörjade sin stora Platonöversättning på 1920-talet skrev han i förordet till sin första volym (1920) att Dalsjös tolkning, ”med alla sina förtjänster i övrigt, dock genom sin språkligt tunga och obekväma form adresserar sig nära nog enbart till filosofer av facket”. Det är lätt att hålla med om detta, men det är samtidigt ett något ensidigt omdöme, och Lindskog har själv i sin översättning av främst de mer teoretiska dialogerna haft stor och påtaglig glädje av Dalsjös formuleringar, varför han också i tredje delen av sin översättning (1922) såg sig nödsakad att förklara: Jag använder tillfället att här framhålla, att jag naturligtvis har ansett det vara min självklara plikt att söka för min tolkning tillgodogöra mig de föregående översättningar, som ha gjorts så väl till svenska som till de stora kulturspråken. Jag kan själv omvittna, att när jag översatte Platon på 2000-talet hade jag glädje av att då och då se efter hur Dalsjö hade uppfattat en komplicerad sats.
Dalsjös prosa kommer man kanske lättast åt genom en jämförelse. Jag tar här ett enkelt stycke ur Staten (450 d–451 a), först i Dalsjös översättning (andra upplagan), sedan ur den svenska utgåva av Staten, utgiven 1969, som på tryckortssidan presenteras som en ”översättning av Magnus Dalsjö, reviderad av David Tabachovitz” och som enligt Tabachovitz förord ”är att betrakta som en nyöversättning, fastän arbetet med den började som en revidering av Dalsjös gamla version”. Först alltså Dalsjö själv:
Du åstadkommer då raka motsatsen. Ty om jag hyste det förtroendet till mig att känna det, hvarom jag talar, då vore din uppmuntran ganska lämplig. Ty ibland förståndiga och vänligt sinnade personer kan man tryggt och med godt mod tala om de vigtigaste och käraste frågor, när man känner sanningen. Men att, såsom förhållandet är med mig, sjelf oviss och sökande, göra en framställning, det är förenadt med fara och betänkligheter, icke att göra sig löjlig – det vore ju en barnslig fruktan – utan att jag, förfelande sanningen ej blott faller sjelf utan äfven mitt fall drager mina vänner med mig, och det i sådana frågor, der man minst bör begå misstag.
Och här Tabachovitz:
Då åstadkommer du emellertid raka motsatsen. Ty om jag själv vore säker på att äga verklig kunskap om det här ämnet, då vore din uppmuntran helt på sin plats. Ty sitter man inne med sanningen, känns det tryggt och uppbyggligt att bland kära och förnuftiga vänner tala om kära och viktiga ting. Men att yttra sig i frågan, när man som jag är oviss och sökande, det skapar en känsla av otrygghet och fruktan, inte att göra sig löjlig – det vore ju barnsligt – utan att man skall gå miste om sanningen och inte bara falla själv utan dessutom dra med sig vänner i fallet – och det i sådana frågor, där man minst bör ta fel.
Redan av ett så här kort utdrag ser man vad som har förändrats sedan Dalsjös tid: meningsbyggnaden. Dalsjö skriver: ”om jag hyste det förtroendet till mig att känna det, hvarom jag talar”, Tabachovitz: ”om jag vore säker på att äga verklig kunskap om det här ämnet”. Dalsjö skriver: ”att, såsom förhållandet är med mig, sjelf oviss och sökande, göra en framställning”, Tabachovitz: ”att yttra sig i frågan, när man som jag är oviss och sökande.” Och så vidare. Det är meningsbyggnaden, själva fraseringen som gör det tungt att ta sig fram i dessa texter, trots att de förblir en beundransvärd översättarinsats.
Dalsjö har också tillerkänts en ära, ovanlig i översättarkretsar: i Kristianstad har han fått en gata uppkallad efter sig. Magnus Dalsjös väg är en tvärgata till Lars Wivallius väg, och till denna tar man sig genom att vika av från ett bredare stråk, Gustaf Hellströms väg, uppkallad efter ytterligare en av den gamle lektorns elever.